Klockan är halv ett och hunden och X sover fortfarande. Det finns ett outtömligt förråd av sömn hos båda, jag lovar. Vi skaffade hund för att komma upp tidigare på mornarna och så, men hundjäveln sover ju längre än vad vi gör. Sen vaknar han och måste gå ut NUSKITFORTKOMIGEN! och skäller så att grannarna hatar oss. Så går det.

Idag vill jag städa, men jag har ingen lust att väcka varken sambo eller hund så det får vänta. Sätter planerna på paus tills grabbarna vaknat. Det är okej, slappa framför dator med kaffe och cigg är inte så dåligt det heller.

Bråkade med mamman igår och är lite irriterad över att jag blivit en kliché. En sån som går i terapi och skyller allt på sin mamma. Jag förstår inte, är det nån sorts naturlag? Ingen jag känner har ett okomplicerat förhållande till sin mor. Pappor är lättare. Det finns säkert nån sorts genusanalys att göra här, med mammors större ansvar och pappors distans och så vidare, men jag ids inte riktigt. Jag nöjer mig med att jag skulle vilja ha en Gilmore-relation (Rory alltså, inte Lorelei) till min mamma, men det händer nog inte snart.