Ååååh jag är så arg att det bara kryper i hela kroppen. På ingenting! Eller allt kanske, jag vet inte riktigt. Igår var det Norénliknande middag hos mormor som slutade med att hundarna välte ett bord och min morbror fick spel. Orkar inte riktigt. Rätt länge trodde jag att min mormor var världens mest stabila person eftersom hon aldrig blir arg, men på sistone har jag börjat misstänka att hon bara inte är arg så det syns. Sjukt att jag är 25 och aldrig sett min mormor arg. Eller min morbror före igår, förresten. I min familj blir man arg när man är med så få som möjligt. Jag vet inte riktigt vad det Stora Hemska är som kan hända om man säger vad man tycker i sällskap fler än tre, men nåt hemskt är det ju eftersom det aldrig händer. Det är den där fasaden tror jag, som inte får rämna. Det sjuka är ju att allt alla gör för att undvika konfrontation tär och skaver mer än ett rejält gräl skulle göra. Det är iaf mindre och mindre ett mysterium varför jag är störd.

Dessutom bet hundjäveln mig när jag försökte ta bollen ifrån honom, rakt över pekfingernageln. Jag trodde att jag skulle dö, det gjorde så sjukt ont. Jag tror jag ska överleva, men ändå. ARGH.