Å herrejesus så mycket saker jag har. Har vi alltid haft så här mycket saker? Var kommer de ifrån? Jag har mest packat böcker än så länge och för att inte råka döda flyttgubbarna försöker jag att inte fylla kartongerna till brädden med böcker. Alltså har jag fyra eller fem halvfulla kartonger (vad fan ska jag lägga PÅ böckerna då?) och bokhyllorna är fortfarande inte mer än halvtomma. Allt jag har verkar dessutom vara tungt, förutom mina kläder som jag ändå inte tänkte lägga i kartonger, utan ta i säckar.

Helst vill jag typ slänga hälften av allt jag har men jag vet inte vilken halva det skulle vara. Framförallt önskar jag just nu att jag var en sån som inte trodde på böcker. Det skulle vara så mycket enklare då.

1. De bryter sig in i förbjudna soppåsar och äter tamponger (använda!).

2. För att de inte ska dö måste man ge dem salt som kräkmedel.

3. Sedan får man stå på gården och lyssna på hund som kräks galla och tampong.

4. Profit.

För övrigt besiktigades lägenheten igår och NATURLIGTVIS åker vi på att slipa om trägolvet i vardagsrummet. Jag tror inte att det är vi som gjort de värsta reporna på golvet, men jag orkar inte bråka. Vår värd tror inte på protokoll så det finns inget som bevisar hur det såg ut när vi flyttade in, så jag misstänker att han passar på när vi ändå har en hund han kan skylla på. Tur i oturen är iaf att vi inte åkte på allt annat som är kefft med den här lägenheten, typ att fönsterbrädena har svullnat och spruckit och sånt. Idag ska jag skriva kontraktet på den nya och missar skolan - igen (förra onsdagen var jag hemma med störd hund). Om vi får tag i flyttgubbar flyttar vi nästa onsdag = mer missad skola. Jag gillar inte att missa såhär mycket, men det går ju inte att göra något åt, egentligen.

Idag fick vi överraskningsledigt eftersom läraren var sjuk. Jag är överhuvudtaget inte glad för det eftersom vi inte fick reda på det förrän i skolan, och jag därför redan gått upp, klätt på mig, stressat och åkt till skolan. Bah.

Tänkte försöka köpa lite böcker på adlibris. Såhär bra gick det.

(2:40:31 PM) Annan: jag har så jävla tråkigt.
(2:41:02 PM) Annan: vet du vad jag hatar?
(2:41:04 PM) Annan: VET DU?
(2:41:08 PM) julia: ….allt?
(2:41:12 PM) julia: bajs?
(2:41:15 PM) Annan: Nej! … eller jo
(2:41:18 PM) Annan: men just nu?
(2:41:20 PM) Annan: DECKARE
(2:41:26 PM) Annan: JAG HATAR DECKARE OCH ALLA SOM LÄSER DEM
(2:41:46 PM) Annan: eftersom PÖBELN envisas med deckare är det helt jävla meningslöst att kolla på pockettoppen på, säg, adlibris
(2:41:47 PM) julia: warum?
(2:41:52 PM) Annan: EFTERSOM 99 AV 100 BÖCKER ÄR DECKARE
(2:41:54 PM) Annan: eller
(2:41:56 PM) Annan: jag överdriver
(2:41:57 PM) julia: aha
(2:42:00 PM) julia: ja men inte så mycket
(2:42:08 PM) Annan: 90 är deckare, resten är självhjälp
(2:42:12 PM) julia: hahahaha
(2:42:18 PM) Annan: OCH!
(2:42:24 PM) Annan: så skulle jag browsa scifi istället
(2:42:28 PM) Annan: DÅ ÄR DET BARA BÖCKER OM DATASPEL
(2:42:32 PM) Annan: SEN NÄR ÄR DET SCIFI?
(2:42:34 PM) Annan: SEN NÄR?
(2:42:40 PM) Annan: jag behöver större caps lock.

Jag har funderat på hur lång tid det kan gå utan kontakt innan man slutar vara vänner. Och hur värt det är att försöka hålla kvar vid gamla vänskaper, egentligen. Innan jag blev sjukskriven hade jag en ganska stor umgängeskrets. De flesta var väl mest suparpolare, men en del tyckte jag att jag var nära med. Jag förstår att de flytande bekantskaperna försvinner om man stänger in sig och vägrar gå ut, men… de där som jag tyckte var riktiga vänner? Jag undrar var de tog vägen. Vi hörs emellanåt och träffas ibland, men det går månader mellan att vi hörs av. Jag vet inte… jag trodde vi skulle vara polers för alltid, liksom? Det är kanske sjukt naivt och enfaldigt att jag trodde det var så, men jag tänkte att efter fyra år, då känner man varann tillräckligt för att det ska vara beständigt. Då har man bråkat och blivit sams, åkt på semester tillsammans, varit med när nån gör slut och när nån blir ihop, man har supit och varit bakis och… jag vet inte. Blivit vänner. Men när jag började må dåligt försvann de bara. Gradvis, visserligen, men ändå. Sist jag träffade en av dem var innan sommaren. Och hon bor ändå bara en tunnelbanestation bort.

Visst skulle jag kunna höra av mig också, men jag vet inte, jag tycker att jag HAR gjort det. Jag kan bara ringa så många gånger utan att de ringer nästa gång innan jag börjar känna mig dum, och den gränsen är sedan länge nådd. De bjuder inte längre in mig till saker, förmodligen för att jag under en period bara sa nej, men det gör jag ju inte längre. Om de bara hade frågat. Dessutom undrar jag om jag egentligen kan komma över att de faktiskt stack när jag behövde dem som mest. Kan man det? Går det att bli lika tighta som innan med det där stora sveket liggande emellan? Jag vet inte. Jag tror inte det. Samtidigt saknar jag dem så förbannat mycket.

Jag vet inte. Faktiskt. Jag vet inte. Men det gör sjukt ont att de är borta nu. Även om vi bor jävligt nära varandra är vi kanske för långt ifrån. Och det svider. Som fan.

Jag är så sjukt stressad över flytten och hundpassning och ALLT. Det är iofs inte första gången jag flyttar, men första gången det är så jävla mycket att rodda med. Förra gången var det ju inom värden så det var bara att skriva nytt kontrakt, ingen press på att flytta på en dag eftersom ingen bodde i lägenheten vi flyttade till, och dessutom gick allt så snabbt att jag inte hann tänka. Nu verkar det vara en MILJARD jävla saker att fixa och tider att bestämma och ARGH. Dessutom är flyttdatumet satt till en onsdag, vilket säkert är asbra för att boka flyttfirma, men mindre bra för att ha hundvakt.

Och på tal om hundvakt har jag fortfarande inte löst det, mitt och X schema krockar på onsdagar och ingen av oss vill lämna stördhunden ensam i de två och en halv timme det handlar om, eftersom han skäller oavbrutet. I två och en halv timme. Imorgon stannar jag hemma från skolan men nästa onsdag är det kört. Jag har fått numret till nån sorts panchis av en tjej i klassen, men jag gillar inte att lämpa över hunden på nån jag inte känner. Dessutom är det alldelesförjävlamycket, känns det som, eftersom det är jag som ska skriva kontraktet på nya lägenheten och vara här på besiktning och allt sånt, jag orkar liksom inte rodda en hundvaktare också. FAST JAG MÅSTE. Varför känner jag ingen som är hemma om dagarna och vill låna en hund?

Aaargh.

Bara för att jag satt och var högmodig igår lyckades jag blanda ihop FAT32 och NTFS och hävdade att NTFS inte kan hantera filer större än 4Gb idag. Sedan rodnade jag och sa att jag skämdes tillbörligt i mitt hörn. Det var nog inte hela världen för någon annan, och egentligen inte för mig heller, men ändå. ÄNDÅ.

För övrigt är jag rätt less på vad min hjärna får för sig att mobba mig med när jag inte är i toppform och får tråkigt. Idag har jag nojat för, i tur och ordning,

1. inkontinens (överallt, yes.)

2. att svettas så att jag får en svettfläck i röfven

3. om mina fötter luktar.

Jag hyser en svag, men ihärdig, skräck om att nån gång lyckas bli så varm i röfven av att sitta på, typ, plaststolar att jag har en rövsvettfläck när jag reser på mig. Jag tror knappt ens att det är möjligt, och det har mig veterligen aldrig hänt, men det ska ju inte hindra mig från att ha noja kring det. Jag blir så trött på mig själv ibland.

Å, jag vet inte. Första veckan gick bra, den här tar det emot. Jag kunde inte sova igår och drabbades av nån sorts gråtattack, sådär att ryggen och lungorna krampar. Idag har jag (motvilligt) gått till stora polishuset och ansökt om nytt leg och sen (motvilligt) gått till skolan. Jag ser ut som ett jävla spärrmongo på legfotot, och när jag sa det till polisen som fixade sa han att “det ska vara så”, och jag orkade inte be att få fota om. Jag skjuter ut hakan på nåt sätt så att underkäken ser bredare ut än pannan, och jag stirrar förvirrat. Dessutom var min piercing sned. Oh well.

Min klass verkar bestå av en majoritet datoranalfabeter. Jag förstår inte riktigt hur man kan vara det fucking 2008, men okej. Idag när vi pratade om malware föreslog någon att firmware var en sorts virus. Förra veckan uttrycktes förvåning över att IE är gjort av sug. Någon hade aldrig sett en BSoD förut. Jag sitter längst bak i ett hörn och ful-IRCar på mibbit och funderar på att tunnla mig ur skolans aggressiva proxy med hjälp av andra proxies. Jag vet inte. Jag antecknar iaf även om det mesta är saker jag redan vet och försöker, med allt jag har, att inte odla ett lätt förakt mot alla idjits, men det går inte så bra.

Jag vill liksom inte ha antipatier redan andra veckan, men jag kan. Fan. Inte. Låta. Bli. Det är två tjejer som känner varann sen innan som verkar ägna sig mest åt att rättfärdiga varandras dumhet. En tjej verkar sjukt aggressiv (och det är inte jag! HAH!), och i de två konversationer jag haft med henne, har hon huggit på nästan allt jag sagt. Jag funderar 1. på om det är jag, eller 2. om jag träffat henne innan och varit taskig, men inte kommer ihåg henne.

Morgondagens uppgift är att ta reda på vad läraren har för internetshandle eftersom han uppenbarligen tillhör något nördrike och dessutom namndroppade TPB-gänget på lektionen idag. Det finns en viss risk att vi hängt i samma IRC-kanal en gång i tiden. Jag vet inte om jag ska fråga rakt ut, eller vara sneaky och ta reda på det på annan väg. Det ger alltid en viss känsla av trygghet att sitta på info som andra inte vet att man har.