Jag har funderat på hur lång tid det kan gå utan kontakt innan man slutar vara vänner. Och hur värt det är att försöka hålla kvar vid gamla vänskaper, egentligen. Innan jag blev sjukskriven hade jag en ganska stor umgängeskrets. De flesta var väl mest suparpolare, men en del tyckte jag att jag var nära med. Jag förstår att de flytande bekantskaperna försvinner om man stänger in sig och vägrar gå ut, men… de där som jag tyckte var riktiga vänner? Jag undrar var de tog vägen. Vi hörs emellanåt och träffas ibland, men det går månader mellan att vi hörs av. Jag vet inte… jag trodde vi skulle vara polers för alltid, liksom? Det är kanske sjukt naivt och enfaldigt att jag trodde det var så, men jag tänkte att efter fyra år, då känner man varann tillräckligt för att det ska vara beständigt. Då har man bråkat och blivit sams, åkt på semester tillsammans, varit med när nån gör slut och när nån blir ihop, man har supit och varit bakis och… jag vet inte. Blivit vänner. Men när jag började må dåligt försvann de bara. Gradvis, visserligen, men ändå. Sist jag träffade en av dem var innan sommaren. Och hon bor ändå bara en tunnelbanestation bort.

Visst skulle jag kunna höra av mig också, men jag vet inte, jag tycker att jag HAR gjort det. Jag kan bara ringa så många gånger utan att de ringer nästa gång innan jag börjar känna mig dum, och den gränsen är sedan länge nådd. De bjuder inte längre in mig till saker, förmodligen för att jag under en period bara sa nej, men det gör jag ju inte längre. Om de bara hade frågat. Dessutom undrar jag om jag egentligen kan komma över att de faktiskt stack när jag behövde dem som mest. Kan man det? Går det att bli lika tighta som innan med det där stora sveket liggande emellan? Jag vet inte. Jag tror inte det. Samtidigt saknar jag dem så förbannat mycket.

Jag vet inte. Faktiskt. Jag vet inte. Men det gör sjukt ont att de är borta nu. Även om vi bor jävligt nära varandra är vi kanske för långt ifrån. Och det svider. Som fan.