X övertalade mig att åka med honom och hämta hunden. Det blev helt okej faktiskt. Han mötte mig vid t-banan med en rulle daimchoklad och “du lider ju av chokladbrist, det hörde jag över telefonen”. Mitt 10 veckor utan choklad-projekt fallerade där och då. Vissa saker bråkar man inte med, och en av dem är postångestigt chokladsug. Sedan, på vägen till bussen, pratade vi om ångest och stress och ledsna magar och sånt, och X lyckades förklara precis vad jag tänkt, utan att jag riktigt varit medveten om det: Det här är kanske Min Sista Chans, för sen tar studiebidraget slut, och då kan jag ALDRIG ändra mig igen, så det måste bli bra nu för annars blir det aldrig bra, och skolan som är ganska mycket gjord av sug just nu tillsammans med hundstress och vanlig baslinjestress ger mig stressmage och mer ångest och… så vidare. Jag tror jag ska försöka slappna av.

På hunddagiset kom inte vår skutthund och mötte oss, han hade försökt jaga en annan hund i syfte att bråka/få uppmärksamhet/testa gränser/ha lite kul, vem vet, men hursom stod han bunden i ett räcke med munkorg som straff (eller säkerhetsåtgärd, var oklart). Munkorgen är obligatorisk när han är ute eftersom det är minst hundratusen hundar där och han är rätt ny, men han är inte alltid tjudrad. Sur var han också. Men glad att se oss. Söthunden.

Sen köpte vi pizza och gick hem. Det blev ganska bra ändå.

Ganska sur hund utan för pizzahak.