När jag hämtade Hundet igår möttes jag av någon sorts vaktparad, som satt på gårdsplanen, tittandes mot uppfarten. På bilden är de två som satt när vi gick, när jag kom satt pudeln och en Leonberger. Jag tror att de hade roterande vaktschema. Maxhunden hade hursom varit duktig under dagen, och bara jagat de andra hundarna någr gånger. Han har fått en burkompis nu - han heter Aston, är doberman, och ser fantastiskt fånig ut på presentationsbilden på dagisets hemsida.
Snart är det skola och jag hoppas att det är mindre tjafsigt idag.
X övertalade mig att åka med honom och hämta hunden. Det blev helt okej faktiskt. Han mötte mig vid t-banan med en rulle daimchoklad och “du lider ju av chokladbrist, det hörde jag över telefonen”. Mitt 10 veckor utan choklad-projekt fallerade där och då. Vissa saker bråkar man inte med, och en av dem är postångestigt chokladsug. Sedan, på vägen till bussen, pratade vi om ångest och stress och ledsna magar och sånt, och X lyckades förklara precis vad jag tänkt, utan att jag riktigt varit medveten om det: Det här är kanske Min Sista Chans, för sen tar studiebidraget slut, och då kan jag ALDRIG ändra mig igen, så det måste bli bra nu för annars blir det aldrig bra, och skolan som är ganska mycket gjord av sug just nu tillsammans med hundstress och vanlig baslinjestress ger mig stressmage och mer ångest och… så vidare. Jag tror jag ska försöka slappna av.
På hunddagiset kom inte vår skutthund och mötte oss, han hade försökt jaga en annan hund i syfte att bråka/få uppmärksamhet/testa gränser/ha lite kul, vem vet, men hursom stod han bunden i ett räcke med munkorg som straff (eller säkerhetsåtgärd, var oklart). Munkorgen är obligatorisk när han är ute eftersom det är minst hundratusen hundar där och han är rätt ny, men han är inte alltid tjudrad. Sur var han också. Men glad att se oss. Söthunden.
Sen köpte vi pizza och gick hem. Det blev ganska bra ändå.
Ganska sur hund utan för pizzahak.
Jag blir så less på mig själv ibland - fick nån sorts ångest i skolan och orkade inte bråka med den, så jag gick hem vid lunch. Jag hoppades lite att det var slut med sånt, men tydligen inte. För att kompensera tog jag en promenad längs Årstaviken, från Vintertullen till Hornstull. Bortsett från att det regnade och min ryggsäck vägde ungefär ett ton var det trevligt. Nu sitter jag hemma och nojar för vem som ska hämta hunden från dagis. Jag misstänker att det är min tur, men att åka ut till Kurvan och tillbaka post ångest känns… inte så hett.
Nu kreverar jag snart. Sitter i skolan på lektionen, vi ska gå igenom artiklarna vi gjort i InDesign och få feedback. Vi började klockan ett, första timmen gick åt till att gå igenom hur man laddar upp saker till klasswikin. Ingen fattade. EN TIMME. För att gå igenom “tryck här, välj fil, tryck ladda upp, länka till filen i artikel”. Jag blir så jävla less. Senaste fyrtiofem minuterna har vi hunnit titta på två artiklar, eftersom en människa som GICK FRÅN LEKTIONEN I MÅNDAGS och därför inte lyssnade på det han sa då tar upp tid med hur man gör basala saker. Hon verkar sjukt korkad eller ovillig att lära sig eftersom inget han förklarar går in, så nu sitter han och går igenom saker från i måndags för typ tjugonde gången bara idag. Och hon är sjukt aggressiv och försöker söka bråk med läraren för att hon inte fattar och jag blir FAN VANSINNIG. Vad ska jag göra, liksom? Nu sitter jag och surfar och hoppas på att hon ska ge upp och gå hem idag igen alternativt hoppa av, så att vi som fattade första gången EVENTUELLT kan lära oss något. Hur kan man tänka att man ska kunna göra ett arbete som utgår från datorer om man blir helt handlingsförlamad framför en? Jag fattar verkligen inte hur man tänker då. Tror man att det löser sig? Hur tror man att det löser sig om man är helt ovillig att lära sig?
Jag blir galen.
Jag blir så sjukt trött på skolan emellanåt. Det har strulat med lärare och typ allt, så alla är skitsura. På allt, även på saker som inte går att göra något åt, eller ännu värre, saker som GÅR att göra något åt, om de bara skulle få tummen ur och, jag vet inte, försöka. Idag hade vi TRE jävla klassmöten. Två var planerade. På morgonen var det “idag ska vi göra det bästa av hur det blir”, en timme senare fick nån tuppjuck på att InDesign var för krångligt och försökte skylla på läraren och tio minuter innan vi slutade var det “hur gick dagen?” och jag blir bara så. Jävla. Trött. JA, det är sjukt irriterande när läraren inte kan förklara så att alla begriper, men det GÅR faktiskt att leta reda på informationen själv, om man märker att man inte begriper. Jag gjorde det idag, det gick utmärkt, och sedan haffade jag läraren på rasten och frågade om det jag inte kunde googla. Jag tyckte att det var en bra dag. Jag lärde mig saker om InDesign jag inte kunde innan, och jag har ändå jobbat i programmet förr. Men mellan mig och läraren satt en massiv mur av PUCKO som verkar tro att lärare är till för att hälla kunskap i dem. “Å JAG ÄR JU HÄR LÄR MIG”, typ. Men lär dig själv då, förihelvete! Så jävla svårt är det inte.
Annars gick flytten bra, och det mesta är uppackat, och jag är så sjukt jävla trött att det knappt är sant. Och vi bar inte ens själva! Ändå gör allt ont. Hela kroppen. Igårkväll grät jag av släppt stress och Den Nya Stressen för skola och hunddagis. X undrade om jag var redo för att börja plugga igen verkligen, men jag vet inte, inget jag någonsin gör kommer ju vara mindre stressigt än nu, så det är väl lika bra att bita ihop och försöka stå ut. Klara det på nåt sätt. Lära mig att jag kan överleva även om jag är stressad. Det värsta är att jag får nån sorts stressmage med ens, så fort jag inte är kolugn, och nu känns hela min mage som om den är full av lim, på ett mycket obehagligt sätt.
Förmodligen borde jag gå och sova.
