School’s out for Christmas
Så sjukt skönt med jullov nu. Nu tänker jag inte göra någonting i tre veckor. Igår var delar av klassen ute och härjade för att fira att vi pallat hela terminen. Först var vi på ölhak, sedan hos M och spelade Singstar, därefter K Karaoke. I taxin hem räknade jag ut att vi festat i åtta och en halv timme. Vi var alltså igång en hel arbetsdag. Det kallar jag ambitiöst festande. Å andra sidan är det ju ingen idé att göra något halvhjärtat. Det var hursom en sjukt fin kväll. Alla var glada och jag tror inte jag skrattat sådär mycket på helt sjukt länge. Fick något berättat för mig i förtroende som faktiskt kändes ärligt, även om det var fylla inblandat, och det känns bra. Att vara värd någons förtroende.
Idag, däremot, är inte en fantastisk dag. Inte så mycket för bakfylla som för Aftonbladets och DN:s jävla vinterkräkartiklar (härefter kallas det för PESTEN, för jag får rysningar bara av att skriva ordet). Jag BEHÖVER liksom inte mer foder till mina tvångstankar och ångestar. Hatar när det skrivs om pesten. Nu funderar jag på att inte lämna lägenheten alls under jullovet och skaffa nån sorts luftsluss in till lägenheten. X får byta om och sprita sig innan han kommer in. Jag kan kanske gå ut om jag får ha hazmat suit på mig. Kan man få tag i en sån på enkelt sätt, tro?
Ovanpå alltihopa läste jag det här inlägget på Always keeping it real/sakerunderhuden och blev så jävla påmind om hur mina föräldrar INTE är. Just kring jul blir det extrajobbigt med deras ständiga jävla meckande. Jag trodde att dom skulle vara gifta för alltid, jag trodde att dom var sepe men fick det att funka ändå. Sen gick dom och skilde sig och berättade så många saker som jag inte ville veta, vilket får mig att undra hur mycket annat dom dolt. Och hur mycket skit jag har fått ta som inte varit min skit. Var det därför jag och mamma bråkade så? För att hon och pappa krisade? Just nu pratar dom inte med varandra och jag ser överhuvud taget inte fram emot julen. Pappa har tydligen tittat på nytt hus och haft en mäklare värdera det gamla. Det här vet jag, inte för att han eller mamma har sagt det till mig, utan för att min bror sa det. Jag begriper inte varför dom 1) berättar för honom och inte för mig, eller varför de 2) fortfarande inte har sagt det till mig. Bror berättade det för mig för… två-tre veckor sedan? Och dom går och låtsas som ingenting och jag vill inte säga något, för det är intressant att se hur lång tid det tar innan dom behagar kläcka ur sig att de ska sälja mitt barndomshem. Det gör så sjukt ont att dom hanterar det här på sämsta möjliga sätt. Det är liksom inte bara att de sårar varandra och är dumma i huvudet, utan på något sätt devalverar dom hela min barndom. Allting blir möjligt att ifrågasätta. Inget är kanske som jag trodde att det varit? Och jag känner mest att jag inte orkar, och att jag inte vill ha med dom att göra men samtidigt längtar så sjukt efter att ha föräldrar som är det på riktigt och inte ovanligt slitna fjortonåringar.
