Imorgon är det upprop och jag är så sjukt nervös. X säger, vänta bara tills du börjar på riktigt, och jag VET. Jag vet jag vet jag vet. Passar jag mig inte är jag tillbaka i sepetankarna och undrar om jag klarar det, om jag kommer kunna gå upp varje morgon och OMG misslyckandet om det inte går, men jag försöker skärpa mig. Det är ju inte som att jag aldrig pluggat innan, som att jag aldrig gått upp tidigt innan, osv. Jag kan det här. Jag är lite rostig bara.

För övrigt fick vi veta att bytet till nya lägenheten gick igenom, YAY! Första oktober flyttar vi, och så fort vi fått CSN och kan köpa sopsäckar och flyttkartonger ska det fanimig rensas så inihelvete. Eftersom vi inte får plats med allt bråte på 59 kvadrat lär det ju inte gå in på 50. Jag tror inte jag kommer sakna något, faktiskt. Ibland känner jag mig liksom… förstoppad av allt skit jag äger, allt som ska dammas och hållas rent (… som förblir smutsigt, för övrigt), plockas undan och hållas reda på. Jag tror att det är en armodsgrej, det är lättare att slänga om man vet att det går att köpa nytt. Just nu är det jävligt mycket inte slänga saker som är trasiga, för dom går kanske att laga eller bygga om till nya. Jag vet inte. Ibland känner jag mig som ett gigantiskt retentivt anus. Anal retentive personifierad, det är jag.

Strax kommer mamman och hämtar och så ska vi åka till veterinären med skräphunden, eftersom han haft eksem. Vi ska på återkoll. Jag orkar inte riktigt klä på mig ordentligt. Visst kan man åka till veterinären i mjukisbyxor?

Dagarna tillbringas i misär och armod. Jag har börjat längta till hösten. Mest för att då kommer pengarna, och jag slipper tigga av mina föräldrar. Som, typ, till hyran. Kul att behöva tigga ihop 6000 jävla pix till hyran. Jag hyser ett jävla agg mot alla som låtsas vara panka just nu. Eh, nej, du jobbar. Du får iaf pengar sen. Vi just nu: inga pengar förrän CSN. Hurra!

Vår värd har iaf godkänt bytet, så nu håller jag tummarna för att den andra värden också ska godkänna. Och X ska på jobbintervju på onsdag. Jag hoppas jävligt mycket på det.

Å! Fick ja på en lägenhet ÄNTLIGEN! Nu ska vi fixa med papper och skit, säkert precis lika jobbigt som att ha visningar, men mer okej. Synd bara att värden vi ska flytta till inte handlägger något över sommaren = aslångt att vänta på besked.

Fortfarande så jävla yr hela tiden. Nu har det gått en månad snart, borde det inte bli bättre nu? Orkar inte vingla mer nu. :(

Snart är det rekryteringsdagar också, jag är inte så jävla pepp. Framförallt inte på den mystiska utomhusdagen på lördagen. Jag skulle vilja veta vad det är tänkt att vi ska göra ute. Bara vi inte ska åka nånstans, jag är dålig på att åka bort. Då vill jag veta innan och kunna packa med allt jag kan behöva (inklusive regnkläder, naturligtvis). Det ser kanske lite fånigt ut att komma med en resväska iofs.

Jag är så jävla trött på att visa lägenheten nu. Så jävla trött på att titta på lägenheter. Jag hoppas inte ens längre, bara gör. För sakens skull. Det är så många på BB som inte verkar vilja byta - som om dom njuter av att titta på hur andra har det och visa upp sitt hem, och sen hör dom aldrig av sig igen. Som one night stands. Jag visar min, om du visar din, och sen smiter nån hem och så hörs man aldrig av igen. På tisdag ska vi titta på en lägenhet till, så imorgon ska jag städa. Det lär ju iaf aldrig bli nåt byta av om vi inte försöker, eller? Jag är hursom helt inställd på att ringa vår värd och be honom att få byta till en av hans billigare. Sen. När vi gett upp på riktigt.

Vacklar kring utbildning också. Jag vet inte var jag helst vill gå. Det är iofs en ickefråga än, eftersom jag inte ens varit på antagningsdagarna på HI än. Ändå.

Lite trött, lite post-prozac. Mycket saker som pågår i kroppen. Jag började nästan gråta till SATC-filmen, och det är fanimig inte likt mig.

Bah.

Å herrejävlar det visar sig att efter arbetsprovet blir man kallad på REKRYTERINGSDAGAR innan man kan komma in! Jag måste REPRAZENT! Panik. Å. Hilfe. Detta är vad som händer när jag försöker lugna mig själv genom att bara läsa en bit i taget för att inte bli överväldigad.

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH hjälp.

Så jävla stressad kring ansökningen. Allt blir så jävla svårt när måttstocken är “kommer jag in med det här?”. Gick upp för mig häromdan att vissa skolor har som policy att inte ta in förstagångssökare. Vad i helvete gör jag då? Tar första skitjobbet jag hittar och väntar ett år och blir ännu mer efterbliven? Idag kom jag på att jag inte har en skrivare = allt som ska lämnas in på papper måste gå genom mamman. Dessutom är det tydligen den ELVTE och inte tionde som jag trodde. Jag är så stressad att jag blir helt förlamad. Jag funderar på om jag behöver gråta kring det här en stund. Eller om jag kanske ska Bita Ihop Och Ta Det Som En Man.

Jag vet inte, jag upptäckte att jag gjort lite mer än som behövs re: grafisk profil, så jag hoppas på att få lite brownie points på det. Å andra sidan är jag inte så jävla bra på sån där hipp design alla andra verkar göra. Typ… sirligt, halvgenomskinligt, så. Inte min grej. ARGH jag tvivlar så mycket nu.

Igår när jag dammsög sprang Maxhunden på dammsugaren med munnen öppen och fastnade med tungan i sugröret. Sen såg han förnärmad ut och gömde sig bakom fåtöljen. Han är så jävla bra på att göra sig illa enbart på klantighet.