Röfven! Jackan jag har stickat att ha i höst sitter asdåligt. Det är något vid ärmarna, det blev för stelt i ärmhålet och sedan var själva ärmen för stor… jag ids inte sticka om heller. Den jävla skitjackan får ligga. Förmodligen river jag upp hela skiten och gör en hundtröja av garnet. Eller nåt, jag vet inte. Jag har ingen större lust att försöka fixa. Tror inte att modellen var särskilt bra på mig ändå.

Hursom. RÖFVEN.

Dagarna tillbringas i misär och armod. Jag har börjat längta till hösten. Mest för att då kommer pengarna, och jag slipper tigga av mina föräldrar. Som, typ, till hyran. Kul att behöva tigga ihop 6000 jävla pix till hyran. Jag hyser ett jävla agg mot alla som låtsas vara panka just nu. Eh, nej, du jobbar. Du får iaf pengar sen. Vi just nu: inga pengar förrän CSN. Hurra!

Vår värd har iaf godkänt bytet, så nu håller jag tummarna för att den andra värden också ska godkänna. Och X ska på jobbintervju på onsdag. Jag hoppas jävligt mycket på det.

Aaaaaah jag läste på Grafiskt Forum att vissa fått besked om HI redan igår! Wtf. Nu har jag inbillat mig att ju senare man får besked, desto sämre är det och håller på att gå sönder. SÅ. JÄVLA. NERVÖS.

Alltså, inte för att Jensen är skräp, men ändå. ÄNDÅ. Man kanske inte kan bli så jävla bra om man inte kan komma in på HI?

Fears, I has them.

Satan vad nervös jag är nu! Jag fattar ju att alla andra också kommer vara det, men ändå föreställer jag mig att alla andra är självsäkra konstmänniskor med quirky kläder och, jag vet inte, rak lugg. Och så kommer jag vara där och vara helt töntig och tjock och helt jävla FEL.

Men ändå. Det kanske blir asroligt.

Nu ska jag nog gå och lägga mig.

Jag är så jävla trött på att visa lägenheten nu. Så jävla trött på att titta på lägenheter. Jag hoppas inte ens längre, bara gör. För sakens skull. Det är så många på BB som inte verkar vilja byta - som om dom njuter av att titta på hur andra har det och visa upp sitt hem, och sen hör dom aldrig av sig igen. Som one night stands. Jag visar min, om du visar din, och sen smiter nån hem och så hörs man aldrig av igen. På tisdag ska vi titta på en lägenhet till, så imorgon ska jag städa. Det lär ju iaf aldrig bli nåt byta av om vi inte försöker, eller? Jag är hursom helt inställd på att ringa vår värd och be honom att få byta till en av hans billigare. Sen. När vi gett upp på riktigt.

Vacklar kring utbildning också. Jag vet inte var jag helst vill gå. Det är iofs en ickefråga än, eftersom jag inte ens varit på antagningsdagarna på HI än. Ändå.

Lite trött, lite post-prozac. Mycket saker som pågår i kroppen. Jag började nästan gråta till SATC-filmen, och det är fanimig inte likt mig.

Bah.

YAY JAG KOM IN PÅ JENSEN! I första omgången! Jag var helt övertygad om att jag skulle hamna på reservplats och få ha ångest hela sommarn, men jag kom in! Så jävla skönt - även om det skiter sig med HI nu har jag en helt okej backup. Frågan är om jag inte hellre går på Jensen… då har jag CSN så det räcker för hela utbildningen + sommarkurser, annars måste jag hoppas på att X får jobb och kan försörja mig sista terminen.

För övrigt är jag så SJUKT JÄVLA YR sen jag slutade med Prozacen. Jag vet att det händer, det var likadant när jag ful-slutade med Zoloften, men det är fortfarande obehagligt. Jag får nanosekunds-blackouter när jag vänder mig för snabbt, ställer mig upp, går… jag har inte ramlat än men det har fan varit nära. Det skulle vara skönt om det slutade. Åtminstone tills jag ska på antagningsdagarna på HI. Kul att försöka vara representativ när allt snurrar.

I eftermiddag ska vi visa lägenheten, jag är inte så pepp. Ingen annan har ju velat flytta hit, så dom här lär ju inte vilja heller. Vad dom har att erbjuda är inte så jävla noga - så länge det inte luktar mögel flyttar jag, typ.

Snurr snurr, nu äta.

Det blev ju naturligtvis inget med lägenheten på andra sidan parken, men det är okej. Vi har hittat en annan vi ska kolla på på söndag - den är bara en etta, men en stor etta, och den har UTEPLATS. EGEN uteplats. Konceptet med ett eget litet ute att vara på är så fantastiskt att jag vill flytta bara därför. Hyran är mycket lägre också eftersom den ligger en bit bort, men fortfarande inte i bushen. Så länge den inte luktar mögel vill jag bo där.

Ringde mamman och var helt pepp och glad, och hon sket fullständigt på min parad. Det värsta är att hon är så sjukt passivt aggressiv att det inte går att konfrontera henne - tro mig, jag försökte. Jag frågade varför hon neggade så när hon måste höra att jag ringde för att jag var glad, och hon backade och bara “neeeeeej jag är inte neggig, neeeeeeej inte då” fast jag HÖR att hon rynkar på näsan genom telefonen. Hon är så sjukt dålig på att säga vad hon tycker och försöker styra med stora slevar skuld istället. Jag fattar inte riktigt, jag menar, vi bor i en stor asdyr lägenhet vi inte trivs i, i ett område där hunden får spatt för att det är för mycket trafik, och vi har inte råd att klara oss här själva så vi får snika på X morföräldrar och i princip all annan släkt vi har. Pengarna är liksom alltid slut runt den, typ, femtonde, och sen får vi äta ingenting tills vi får X morfarpengar, och dom får vi för att han är så inihelvitti snäll. Och nu försöker vi göra något åt det, och flytta till en lägenhet vi har råd med själva, för vafan, vi är snart 30 och det är PATETISKT att inte kunna betala för sig själv då. Så skitsamma om vi bor i en etta i en inte-så-hipp förort, eller? Jag har hellre självrespekt än två kakelugnar och fönster i vinkel. Vi har till och med föreslagit att om HON gillar vår lägenhet så mycket, så kan HON bo i den, men gissa? Hon har inte heller råd, fast hon jobbar och har mer inkomst än vi har tillsammans. WTF.

Alltså, vi talar om människan som lämnade min far för ett ÅR sedan, och fortfarande inte har skilt sig från honom. Hon åker fortfarande till villan och går ut med hundarna, och han bor kvar i huset - SOM DOM INTE HAR RÅD ATT HA. Hon vågar inte gå ner i tvättstugan utan bor hos SIN MAMMA på helgerna för att tvätta. Och, jag vet inte, för att ha sällskap? Hon är femtifem, och åker till sin mamma på helgerna. Samtidigt betalar hon fem och fem för en tvåa hon bor i fem nätter i veckan. Jag fattar inte att hon har mage att fnysa åt att vi tar tag i saker, att vi försöker fixa så att vi kan klara oss själva och umgås med familj för att vi VILL, inte för att vi är beroende av dom för pengar. Det är helt jävla absurt.

Samtidigt är jag så sjukt ledsen för att jag inte kan ha den relation till mamman som jag vill. Jag vill inte passa mig med samtalsämnen kring henne, men jag måste. Jag vill inte. Vill inte. Alls. Orkar inte heller, för den delen. Jag vill reda ut det, men hon erkänner inget för sig själv. Hon tar inte tag i något som är jobbigt. Hon såg mig med skärsår på armarna när jag var sjutton, och teg ihjäl det. Jag fattar inte hur hon tror att saker blir bra bara man tiger om dom, som om dom försvinner om man låtsas som att allt är bra. Som Dr Phil säger, “Joo caan’t tjange whaat joo don’t acknåååålidj” (fonetisk southern drawl, jag ber om ursäkt), och mamma erkänner ingenting.

Jag vet inte. Jag orkar inte bara.

Å herrejävlar det visar sig att efter arbetsprovet blir man kallad på REKRYTERINGSDAGAR innan man kan komma in! Jag måste REPRAZENT! Panik. Å. Hilfe. Detta är vad som händer när jag försöker lugna mig själv genom att bara läsa en bit i taget för att inte bli överväldigad.

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH hjälp.

Så jävla stressad kring ansökningen. Allt blir så jävla svårt när måttstocken är “kommer jag in med det här?”. Gick upp för mig häromdan att vissa skolor har som policy att inte ta in förstagångssökare. Vad i helvete gör jag då? Tar första skitjobbet jag hittar och väntar ett år och blir ännu mer efterbliven? Idag kom jag på att jag inte har en skrivare = allt som ska lämnas in på papper måste gå genom mamman. Dessutom är det tydligen den ELVTE och inte tionde som jag trodde. Jag är så stressad att jag blir helt förlamad. Jag funderar på om jag behöver gråta kring det här en stund. Eller om jag kanske ska Bita Ihop Och Ta Det Som En Man.

Jag vet inte, jag upptäckte att jag gjort lite mer än som behövs re: grafisk profil, så jag hoppas på att få lite brownie points på det. Å andra sidan är jag inte så jävla bra på sån där hipp design alla andra verkar göra. Typ… sirligt, halvgenomskinligt, så. Inte min grej. ARGH jag tvivlar så mycket nu.

Igår när jag dammsög sprang Maxhunden på dammsugaren med munnen öppen och fastnade med tungan i sugröret. Sen såg han förnärmad ut och gömde sig bakom fåtöljen. Han är så jävla bra på att göra sig illa enbart på klantighet.

Jag är så sjukt SUR och jag vet inte varför. Hela dan. Utom när vi gick ut och åt glass, kanske, det var trevligt. Men förutom. Har försökt göra en jävla LÅDA i Illustrator och hur jag än jävla gör ser det bara SNETT ut. Jag vet hur man tecknar lådor! Jag kan rita en låda för hand som ser symmetrisk ut! Hur jävla svårt ska det vara att göra det i Illustrator då? SJUKT jävla svårt, kan jag tala om. Bah. Alltså: sur. Och igår var ett jävla slöseri av dag också, INGET fick jag gjort alls, jag var helt rastlös och försökte börja på tusen saker men inget var roligt nog, dessutom nån sorts ångest och ont i magen. Jävla skitdag. X ringde iaf till hundmänniskan så snart blir det nog ordning på Stördhunden. Han har förklarat krig mot allt på hjul utom barnvagnar. Speciellt skateboards, cyklar, moppar och motorcyklar. Det är skitkul nu när det är varmt och torrt och VARENDA JÄVEL ska ut på nåt på hjul. Och joggare, det är joggare överallt och han hatar dom också. ARGH.