Jag har funderat på hur lång tid det kan gå utan kontakt innan man slutar vara vänner. Och hur värt det är att försöka hålla kvar vid gamla vänskaper, egentligen. Innan jag blev sjukskriven hade jag en ganska stor umgängeskrets. De flesta var väl mest suparpolare, men en del tyckte jag att jag var nära med. Jag förstår att de flytande bekantskaperna försvinner om man stänger in sig och vägrar gå ut, men… de där som jag tyckte var riktiga vänner? Jag undrar var de tog vägen. Vi hörs emellanåt och träffas ibland, men det går månader mellan att vi hörs av. Jag vet inte… jag trodde vi skulle vara polers för alltid, liksom? Det är kanske sjukt naivt och enfaldigt att jag trodde det var så, men jag tänkte att efter fyra år, då känner man varann tillräckligt för att det ska vara beständigt. Då har man bråkat och blivit sams, åkt på semester tillsammans, varit med när nån gör slut och när nån blir ihop, man har supit och varit bakis och… jag vet inte. Blivit vänner. Men när jag började må dåligt försvann de bara. Gradvis, visserligen, men ändå. Sist jag träffade en av dem var innan sommaren. Och hon bor ändå bara en tunnelbanestation bort.

Visst skulle jag kunna höra av mig också, men jag vet inte, jag tycker att jag HAR gjort det. Jag kan bara ringa så många gånger utan att de ringer nästa gång innan jag börjar känna mig dum, och den gränsen är sedan länge nådd. De bjuder inte längre in mig till saker, förmodligen för att jag under en period bara sa nej, men det gör jag ju inte längre. Om de bara hade frågat. Dessutom undrar jag om jag egentligen kan komma över att de faktiskt stack när jag behövde dem som mest. Kan man det? Går det att bli lika tighta som innan med det där stora sveket liggande emellan? Jag vet inte. Jag tror inte det. Samtidigt saknar jag dem så förbannat mycket.

Jag vet inte. Faktiskt. Jag vet inte. Men det gör sjukt ont att de är borta nu. Även om vi bor jävligt nära varandra är vi kanske för långt ifrån. Och det svider. Som fan.

Jävla skit, nu vill jag ju verkligen gå på HI. Kommer bli redigt besviken om jag inte kommer in, även om jag har en backup-plan med Jensen.

Tänkte att jag, oavsett var jag hamnar, ska se till att gå till frisören innan skolan börjar. Jag har inte klippt mig hos frisör sen, å jag vet inte, 2004? Innan dess gick jag till Hair Design på Fleminggatan hela tiden, men sen blev dom så populära att väntetiden blev absurd, och jag flyttade hemifrån och hade inte råd längre. Sist jag gick till en frisör insisterade jag på att få något intressant men fick istället en idiot som insisterade på att det “fattades hår”, fast jag försökte förklara att jag fått en asymmetrisk frisyr som hårmodell som växt ut. “Nej, det fattas hår här! Det är inte lika långt på den här sidan!” och sen gick jag därifrån med en Jennifer Aniston-anno-cirka-1996-frisyr. Sedan dess har jag svurit att aldrig gå till en svennebanan-salong och klippa mig.

Så, frågan är var faen man ska klippa sig nuförtiden? Är Toni&Guy fortfarande hippt? Halp.

Det var bara att kryssa ur en liten ruta. ALLT KÄNNS BÄTTRE NU.

Ikväll ska jag iväg på rekryteringsmöte för orginalar-utbildningen. JAG ÄR SÅ JÄVLA NERVÖS. Och vad fan ska jag ha på mig? Är det samma dresscode som på en arbetsintervju eller är det okej att ha vanliga kläder?

WAAAAAAH.