InDesign var ju INTE så svårt som det verkade igår när jag led av hjärnmos och stress. Har jobbat i hyfsat slött tempo idag och ändå fått ihop min grafiska manual, nu ska jag skriva instruktionerna. Det känns oerhört fånigt att hitta på regler för hur den grafiska profilen för ett påhittat företag ska användas, men jag är inte den som klagar. Eller jo, det är jag ju. Jag får känslan av att vi övar på fel saker hela tiden, speciellt när mer än hälften av den tid jag lägger ned på varje uppgift går ut på att HITTA PÅ företag och produkter. Kunde vi inte fått specifikare instruktioner kring det, och kunnat lägga energi på, jag vet inte, det grafiska arbetet kanske? Om det nu är grafisk design jag läser, menar jag. Och och och, om det är DISAJNEN som är viktig och inte vad jag skriver, borde jag inte kunna loremipsuma instruktionerna då? Bah.

Annars tog jag en paus och läste Prästfrun lite. Senaste inlägget om hatobjekt säger ungefär allt jag tänkt, men inte orkat skriva. Jag älskar Prästfrun.

Jag får alltid en sån fantastisk lust att blogga när jag läser Johan Rehborgs blogg. Jag vet faktiskt inte varför, det är ganska korta inlägg utan några större utsvävningar. Mer som en loggbok än en dagbok, på något sätt. Jag tror att det är just det lugna och lite underdrivna (är det ens ett ord?) som är det tilltalande, ändå. Andra bloggare försöker göra så fantastiskt stor affär av allting, speciellt modebloggarna som, jag vet inte, får det att låta som HELA VÄRLDEN OMG att dom hittat ett par skor på asos, eller var dom nu handlar. Men inte Rheborg. Han, som faktiskt GÖR saker och lever ett liv som det skulle vara sjukt lätt att skryta om, skriver liksom tankfullt och… vardagsligt om vad han gör. “Jag körde standup”, och så var det inte mer med det. Ingen stor grej. Ett litet scenframträdande bara.

För övrigt sitter jag och försöker lära mig InDesign i sista minuten, för vad skulle livet vara utan dålig planering? Typ.

Natacha Peyre har tänkt. Jag tycker att det är fint att hon försöker.