Jag har funderat på hur lång tid det kan gå utan kontakt innan man slutar vara vänner. Och hur värt det är att försöka hålla kvar vid gamla vänskaper, egentligen. Innan jag blev sjukskriven hade jag en ganska stor umgängeskrets. De flesta var väl mest suparpolare, men en del tyckte jag att jag var nära med. Jag förstår att de flytande bekantskaperna försvinner om man stänger in sig och vägrar gå ut, men… de där som jag tyckte var riktiga vänner? Jag undrar var de tog vägen. Vi hörs emellanåt och träffas ibland, men det går månader mellan att vi hörs av. Jag vet inte… jag trodde vi skulle vara polers för alltid, liksom? Det är kanske sjukt naivt och enfaldigt att jag trodde det var så, men jag tänkte att efter fyra år, då känner man varann tillräckligt för att det ska vara beständigt. Då har man bråkat och blivit sams, åkt på semester tillsammans, varit med när nån gör slut och när nån blir ihop, man har supit och varit bakis och… jag vet inte. Blivit vänner. Men när jag började må dåligt försvann de bara. Gradvis, visserligen, men ändå. Sist jag träffade en av dem var innan sommaren. Och hon bor ändå bara en tunnelbanestation bort.

Visst skulle jag kunna höra av mig också, men jag vet inte, jag tycker att jag HAR gjort det. Jag kan bara ringa så många gånger utan att de ringer nästa gång innan jag börjar känna mig dum, och den gränsen är sedan länge nådd. De bjuder inte längre in mig till saker, förmodligen för att jag under en period bara sa nej, men det gör jag ju inte längre. Om de bara hade frågat. Dessutom undrar jag om jag egentligen kan komma över att de faktiskt stack när jag behövde dem som mest. Kan man det? Går det att bli lika tighta som innan med det där stora sveket liggande emellan? Jag vet inte. Jag tror inte det. Samtidigt saknar jag dem så förbannat mycket.

Jag vet inte. Faktiskt. Jag vet inte. Men det gör sjukt ont att de är borta nu. Även om vi bor jävligt nära varandra är vi kanske för långt ifrån. Och det svider. Som fan.

Jag är så sjukt stressad över flytten och hundpassning och ALLT. Det är iofs inte första gången jag flyttar, men första gången det är så jävla mycket att rodda med. Förra gången var det ju inom värden så det var bara att skriva nytt kontrakt, ingen press på att flytta på en dag eftersom ingen bodde i lägenheten vi flyttade till, och dessutom gick allt så snabbt att jag inte hann tänka. Nu verkar det vara en MILJARD jävla saker att fixa och tider att bestämma och ARGH. Dessutom är flyttdatumet satt till en onsdag, vilket säkert är asbra för att boka flyttfirma, men mindre bra för att ha hundvakt.

Och på tal om hundvakt har jag fortfarande inte löst det, mitt och X schema krockar på onsdagar och ingen av oss vill lämna stördhunden ensam i de två och en halv timme det handlar om, eftersom han skäller oavbrutet. I två och en halv timme. Imorgon stannar jag hemma från skolan men nästa onsdag är det kört. Jag har fått numret till nån sorts panchis av en tjej i klassen, men jag gillar inte att lämpa över hunden på nån jag inte känner. Dessutom är det alldelesförjävlamycket, känns det som, eftersom det är jag som ska skriva kontraktet på nya lägenheten och vara här på besiktning och allt sånt, jag orkar liksom inte rodda en hundvaktare också. FAST JAG MÅSTE. Varför känner jag ingen som är hemma om dagarna och vill låna en hund?

Aaargh.

Bara för att jag satt och var högmodig igår lyckades jag blanda ihop FAT32 och NTFS och hävdade att NTFS inte kan hantera filer större än 4Gb idag. Sedan rodnade jag och sa att jag skämdes tillbörligt i mitt hörn. Det var nog inte hela världen för någon annan, och egentligen inte för mig heller, men ändå. ÄNDÅ.

För övrigt är jag rätt less på vad min hjärna får för sig att mobba mig med när jag inte är i toppform och får tråkigt. Idag har jag nojat för, i tur och ordning,

1. inkontinens (överallt, yes.)

2. att svettas så att jag får en svettfläck i röfven

3. om mina fötter luktar.

Jag hyser en svag, men ihärdig, skräck om att nån gång lyckas bli så varm i röfven av att sitta på, typ, plaststolar att jag har en rövsvettfläck när jag reser på mig. Jag tror knappt ens att det är möjligt, och det har mig veterligen aldrig hänt, men det ska ju inte hindra mig från att ha noja kring det. Jag blir så trött på mig själv ibland.

Å, jag vet inte. Första veckan gick bra, den här tar det emot. Jag kunde inte sova igår och drabbades av nån sorts gråtattack, sådär att ryggen och lungorna krampar. Idag har jag (motvilligt) gått till stora polishuset och ansökt om nytt leg och sen (motvilligt) gått till skolan. Jag ser ut som ett jävla spärrmongo på legfotot, och när jag sa det till polisen som fixade sa han att “det ska vara så”, och jag orkade inte be att få fota om. Jag skjuter ut hakan på nåt sätt så att underkäken ser bredare ut än pannan, och jag stirrar förvirrat. Dessutom var min piercing sned. Oh well.

Min klass verkar bestå av en majoritet datoranalfabeter. Jag förstår inte riktigt hur man kan vara det fucking 2008, men okej. Idag när vi pratade om malware föreslog någon att firmware var en sorts virus. Förra veckan uttrycktes förvåning över att IE är gjort av sug. Någon hade aldrig sett en BSoD förut. Jag sitter längst bak i ett hörn och ful-IRCar på mibbit och funderar på att tunnla mig ur skolans aggressiva proxy med hjälp av andra proxies. Jag vet inte. Jag antecknar iaf även om det mesta är saker jag redan vet och försöker, med allt jag har, att inte odla ett lätt förakt mot alla idjits, men det går inte så bra.

Jag vill liksom inte ha antipatier redan andra veckan, men jag kan. Fan. Inte. Låta. Bli. Det är två tjejer som känner varann sen innan som verkar ägna sig mest åt att rättfärdiga varandras dumhet. En tjej verkar sjukt aggressiv (och det är inte jag! HAH!), och i de två konversationer jag haft med henne, har hon huggit på nästan allt jag sagt. Jag funderar 1. på om det är jag, eller 2. om jag träffat henne innan och varit taskig, men inte kommer ihåg henne.

Morgondagens uppgift är att ta reda på vad läraren har för internetshandle eftersom han uppenbarligen tillhör något nördrike och dessutom namndroppade TPB-gänget på lektionen idag. Det finns en viss risk att vi hängt i samma IRC-kanal en gång i tiden. Jag vet inte om jag ska fråga rakt ut, eller vara sneaky och ta reda på det på annan väg. Det ger alltid en viss känsla av trygghet att sitta på info som andra inte vet att man har.

Jag vet inte riktigt vad som hände, men inte var jag nervös på första skoldagen iaf. Men det var tydligen jobbigt att umgås med folk hela dagen, för jag var dödstrött i morse och kom inte upp. Jag hade satt klockan på åtta, och när den ringde gick jag ur sängen direkt till soffan och somnade om i nån sorts förvirrad sömnlogik: “Är det inte i sängen räknas det inte”, typ. (Det kanske är en regel som gäller annars också? Jag vet inte.) Tur att jag hade ledigt. Imorgon har jag halvdag, eftermiddag, och på torsdag heldag. Vår lärare nu (dator- och nätverkskunskap) är helt fantastisk. Han ser lite ut som serietidningssnubben i Simpsons och smyger in små nördreferenser i föreläsningarna. Han kallade t ex Windowsanvändare för microserfs. Sånt gillar jag.

Efter skolan försökte jag och Julia shoppa och misslyckades fullkomligt. INGET jag provade satt bra. Vi försökte idag igen i ett annat köpcentrum och JÄVLAR vad jag lyckades! En kjol, och en skjorta, och en klänning och OMGtajts. Fantastiskt. Nu kan jag vara snygg i höst.

Imorgon är det upprop och jag är så sjukt nervös. X säger, vänta bara tills du börjar på riktigt, och jag VET. Jag vet jag vet jag vet. Passar jag mig inte är jag tillbaka i sepetankarna och undrar om jag klarar det, om jag kommer kunna gå upp varje morgon och OMG misslyckandet om det inte går, men jag försöker skärpa mig. Det är ju inte som att jag aldrig pluggat innan, som att jag aldrig gått upp tidigt innan, osv. Jag kan det här. Jag är lite rostig bara.

För övrigt fick vi veta att bytet till nya lägenheten gick igenom, YAY! Första oktober flyttar vi, och så fort vi fått CSN och kan köpa sopsäckar och flyttkartonger ska det fanimig rensas så inihelvete. Eftersom vi inte får plats med allt bråte på 59 kvadrat lär det ju inte gå in på 50. Jag tror inte jag kommer sakna något, faktiskt. Ibland känner jag mig liksom… förstoppad av allt skit jag äger, allt som ska dammas och hållas rent (… som förblir smutsigt, för övrigt), plockas undan och hållas reda på. Jag tror att det är en armodsgrej, det är lättare att slänga om man vet att det går att köpa nytt. Just nu är det jävligt mycket inte slänga saker som är trasiga, för dom går kanske att laga eller bygga om till nya. Jag vet inte. Ibland känner jag mig som ett gigantiskt retentivt anus. Anal retentive personifierad, det är jag.

Strax kommer mamman och hämtar och så ska vi åka till veterinären med skräphunden, eftersom han haft eksem. Vi ska på återkoll. Jag orkar inte riktigt klä på mig ordentligt. Visst kan man åka till veterinären i mjukisbyxor?

Å, jag är så jävla smidig. Tyckte jag såg en pormask mitt på näsan med mina hökögon och bestämde mig för att döda den. Istället lyckades jag bygga ett skavsår på näsan alldeles själv! Så istället för den i princip osynliga pormasken jag tyckte att jag såg har jag ett stort jävla rött SÅR på näsan.

Bilden är för övrigt tagen med min nya webbkamera som sitter på skärmen till MIN NYA LAPTOP WOOT! Finansiering och grafikkortsångest löste sig helt när pappan ringde och sa “jag har fått tillbaka pengar på skatten, du får en laptop. Ta en bra” YAY. Bästaste pappan. Det blev en Asus M51SE-AS120C, om det säger nån nånting. Den är hursom väldigt blank och har redan fingeravtryck överjävlallt. Och Vista, som verkar vara betydligt mindre skräp än jag trodde att det skulle vara.

… och så här ser min c-uppsats från genus ut!

X tipsade om wordle, där man kan göra egna ordmoln av texter eller hemsidor.

Såhär ser alltså sinistrare ut som wordlemoln:

Klockan är kvart i ett och nyss lät det som att nån ramlade på vinden. Om det börjar lukta illa om en vecka, typ, så VAR DET INTE JAG SOM GJORDE DET. Min blogg ger mig alibi.